En liten extra tankte till Alexander och hans anhöriga!
Jag är oerhört glad över mitt liv hitils. Inga större hemskheter, jag har aldrig förlorat någon som stått mig nära. Den närmaste som dött är mina kaniner, eller mina fiskar som jag råkade döda med dåligt vatten. Givetvis var det ledsamt att förlora dem, jag grät en massa och kunde inte somna om nätterna. (Dock pratar jag ej om fiskarna nu, utan min kaniner) Men tänk då döden, den riktiga döden dyker upp i mitt liv. Någon nära till mig dör, hur ska jag kunna tackla det? När jag blev nog förkrossad över mina kaniner och fiskar?
Jag vet att jag inte ska tänka på detta, men hur kan jag undgå det när vi först ska göra en skriftlig uppgift om alla stadium man går egenom då något hemskt händer, på psykologin. Jag hade inget att relatera till? Jag fick skriva om min knäskada, hur jag chockades och bearbetade det? Men hallå .. hur hemskt är det egentligen då det finns folk som förlorat nära och kära? Men detta var i alla fall det värsta jag varit med om, som kom som ett brev på posten. Och detta är något jag är glad över, men ändå orolig att jag inte lärt mig att bearbeta dessa dödsfall?
Denna psykologiuppgift skrev vi förra veckan, jag och mitt patetiska knä. Denna vecka får jag veta att Niklas bästa kompis (Anton) brors barn har dött. Det kanske inte kom som en chock för deras familj, men ändå inget, ingen trott skulle hända nu? När allt hade börjat vända. I 6 månader har deras pojk varit sjuk. Allvarligt sjuk, och till en början viste ingen vad det var. Alexander hade cancer, i hjärnan .. och i tisdags på morgonen somnade han in. Om jag inte minns fel var det idag han skulle fylla 11 år .. ett liv som knappt börjat. Om jag minns tillbaka på mitt liv då jag var 10 - 11 år, ser jag det som en av de bästa tiderna i mitt liv. Alla pojkar man började hitta, alla vänner man sov över hos. Alla stunder tillsammans med sina nära och kära. Allt runt omkring en var så vackert, och så roligt. Man hade helt enkelt kul, och levde.
Det som gör mest ont i mig är att höra Niklas röst, och höra honom prata om Alexander. Jag hör hans låga stämma och ser hans ledsna ögon. Jag möter en Niklas jag aldrig tidigare pratat med. Niklas kände Alexander, och Anton är hans bästa vän. Jag vill knappast höra Anton just nu, jag är rädd för att se det jag inte tidigare sett i mitt liv. Jag är rädd för döden, då den möter en person som inte borde möta den. Men jag ska inte vara denna människa som kryper undan .. det får jag inte vara! Man ska inte vara rädd för människor som är ledsna, bara för att man är rädd för vad man ska säga eller hur dom ska vara. Det är något jag faktiskt lärt mig på psykologin, som jag ska bära med mig. Du ska möta personer med sårg efter halv vägen, och sedan är det deras vilja som bestämmer om man ska fortsätta att gå tillsammans eller ej! Jag tänker i alla fall på dig Anton just nu, din mamma, pappa, och bröder. Jag skulle vilja krama om er allihopa!
Jag vill bara ägna detta inlägg till Anton och hans familj som nu går igenom en tuff tid. Även alla som kände Alexander och lider med det som hänt, som alexanders mamma och hennes familj. Ett av fyra barn överlever inte cancer, precis som dom säger på reklamen. Och Alexander var en av dem.
Det gäller bara att ta vara på livet och leva alla dagar som om de vore den sista. Då har man inget att ångra då något sådant här inträffar. Bara bra minnen att blicka tillbaka på!
Jag är tacksam över att detta inte inträffat mig ännu, även om jag vet att det en dag kommer att komma!
Varför är just den smala tjejen modellens mittpunkt?
Du vet säkert så många gånger du och en kompis suttit och varit oense om en kille eller tjej är snygg eller inte? Om han bara är lite söt, eller om han är rätt okey? Om hans hår är snyggt eller om det kanske till och med är fult? Alla har vi ständigt olika smak, och så vitt jag ser det, är 90% av sveriges befolkning inte ihop med någon MODELL-LOOK-A-LIKE tjej. Så varför duger inte runda tjejer? Kort tjejer? Dvärgar? Killar med Ölmage? Givetvis vet jag, lika väl som du, att man inte blir tillsammans med en kille bara för hans utseende, och att TV fungerar lite som ögongodis? Men varför kan vi inte nöja oss med det vanliga folket vi har? Så kanske de där 10% inte är så mycker mer märkvärdiga i alla fall.
Jag skulle kunna slå vad, ifall att TV, Tidningar, Reklam och Internet bara började lanser och skaffa modeller som var runda skulle även världens befolkning acceptera att det var snyggt. Och de flesta skulle se upp till dessa kvinnor. Och precis som att alla inte är smala idag skulle inte alla bli stora och runda heller. Eftersom vi har våra personliga smaker. Men givetvis skulle de ge världen en tankeställera, och de runda kvinnorna skulle kanske bli mer uppskattade än de är idag! Publicitet, framgång och modellande skapar ideal som så många ser upp till!
Modellen, eller modellerna är som världen ståndpunkt. Det är dem jordens befolkning ska sträva efter. Det är så man ska se ut för att lyckas. Det är så man ska se ut för att ha de modernaste kläderna. Kläderna är skapade efter deras kroppar. Idag skapas kläder, och folk ska anpassa kroppen. Medans vi egentligen borde skapa kläder utefter kropparna.
I denna fråga måste jag berömma U.S.A. Landet där kvinnan och mannen kan klä sig snyggt, i alla stilar, oavsett storlek!
Det borde inte finnas något ideal. För alla tycker olika!
Jag accepterar att mina vänner snackar skit om mig, men inte folk som inte känner mig!
Jag vet så många människor som går runt och avskyr folk, nedvärderar dem, snackar skit om dem bara för att de personerna inte ser ut eller pratar på samma sätt som människan i frågan. Jag förstår inte varför vi inte bara accepterar folk som dom är.
Alla sminkar vi oss olika, alla klär vi oss olika. Men ändå öppnar vissa personer munnen och slänger ur sig någon elak kommentar. Det är så fel. För tänk på hur den människan ser på dig? Hur den människan tycker att du klär dig fult? Vissa älskar sin bröst och vill framhäva dom. Vissa älskar sina ben och vill visa dem. Vissa älskar sitt hår och kliver upp varje morgon före alla andra för att fixa till det. Och givetvis tycker jag att det finns gränser hur man ska klä sig bland folk, och givetvis tycker jag det finns gränser med hur man ska sminka sig. Men för det går jag inte och pratar illa om denna människa, och påverkar andra person. Det är min åsikt, och den håller jag för mig sjäv.
Ibland kommer jag på mig själv med att sitt tyst och lyssna, när andra person snacka strunt och säger elka saker om andra människor. Saker som kläder, betyg, smink, bloggar, och givetvis deras personligheter. Personer som inte har gjort en enda människa något ont, men som bara är mer unik är du och jag. Då får jag dåligt samvete, för att sitta tyst är nästan samma sak som att hålla med. Men jag har börjat lära mig, jag har börjat växa ur den där formen, som jag vill lämna bakom mig. Den där typsika personligheten som ska snacka skit om allt och alla, bara för att det är roligt. Men då man har varit där själv en gång, vet man hur hemskt det är. Därför ville jag göra en ändring.
Idag ser jag mig själv som en ärlig kvinna. Allt jag pratar är fakta, och jag säger vad jag tycker och tänker. Givetvis kan jag vräka ur mig kommentarer som: Gud vad hon är snål, eller: Gud vad hon pratar hela tiden. Men samtidigt så påpekar jag också vilken bra människa hon är. Jag låter inte folk tro att detta är en snål människa med bara negativa sidor. För berättar jag bara dåligt, framstår denna person som dålig. Och givetvis pratar jag inte med vem som helst. Pratar jag, så pratar jag med mina närmsta: Mamma, Pappa, Niklas och Mickan, och mina 5 vänner på skolan. Jag skulle aldrig låt folk tro att någon är något. Utan det jag säger är fakta. Och fakta är inte att någon är ful, sminkar sig fult, har fula kläder osv.
Jag önskade bara att människor kunde växa upp, för det finns alltid saker att prata illa om. Saker som inte spelar någon roll. Ska folk prata ska dom prata: Otrohet, mobbing, och om personer som gör detta. För det är de personerna som behöver klämmas åt, och inte dem som redan är utsatta.
Det kanske låter dumt. Men jag accepterar att mina vänner säger elka saker om mig, än att folk som inte känner mig snakcar skit. För mina vänner känner mig, och dom kan döma mig. Men dom som inte känner mig, ska inte döma mig. För dom vet inte vem jag är!
