Ja sommar 2006 är ju något jag aldrig kommer att glömma. Jag tror verkligen det är omöjligt. Så mycket man fick uppleva på en enda sommar är svårt att uppleva på flera år. Här kommer en tillbakablick med lite bilder.


1. Jag och Jenny hade länge drömt om detta lag; Länslaget. Ska jag vara helt ärligt tror jag ingen av oss trodde att vi skulle klara det. Men det gjorde vi. Här är våran första tunering tillsammans, i Sikfors. Tyvärr kom vi tvåa, men det spelar ingen roll.

Jag minns då Jenny Bladh ringde till mig strax efter jul, hon berättade att dom vill att jag skulle komma på ett av deras länslagsläger, för tydligen var det ett misstag att jag inte redan var med i truppen. Tydligen var det tränare som ringt och klagat, för jag borde vara med i länslaget. Ni kan inte förstå känslan, att redan bli petad från Zoonlaget, och sedan ringer dom och säger att tränare ågrat sig och att dom gjort fel och att jag visst skall platsa och försöka ta en plats i länslaget. Tårarna sprutade den dagenm jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv.



Sedan gjorde jag och Jenny det igen. Vi lyckades ta oss vidare från Sikforscuppen till Junsele. Ja, då svävade jag och Jenny på rosa moln. Vi fick uppleva våran dröm tillsammans, och vi fick en massa tröjor och dressar som vi var mer än stolta över. Gud vilken känsla. Tyvärr slutade inte Junselelägret allt för roligt. Många av oss fick magsjuka, jag vet inte om det var vattnet eller maten som var förorenad. För det var inte bara vårat lag som var drabbat. Många hade spelarkris på slutet. Men jag klarade mig utan, dock fick jag hälseneinflammation och kunde inte avsluta den sista matchen under turneringen. Då var jag rädd, så rädd att jag skulle bli petad från truppen till nästa steg eftersom jag inte kunde visa upp vad jag kunde. Men det var då Jenny Bladh kom fram till mig, när tårarna rann som mest och sa; Emelie, du har visat upp vad du kan. Vi vet vad du kan. Du behöver inte vara orolig.



Och så var det, jag behövde inte oroa mig, för jag blev en av de 16 som blev uttagna till Elitlägret i Halmstad. Det mål jag aldrig trodde jag skulle uppnå. Men ser ni, där uppe i bild står jag och får representera norrbotten som en av de mest talangfulla 15-åriga spelarna. Ni kan inte fatta vilken känsla det var. Helt otroligt. Tyvärr kom inte Jenny med. Och jag kan erkänna att jag grät en skvätt för min egna lycka och för Jennys sorg. Jag önskar vi kunde ha upplevt detta tillsammans, för det var så mäktigt. Väl i halmstad skanade jag henne fruktansvärt mycket, för jag och Jenny hade ju alltid haft varandra och jag hade ju inte sökt kontakt med någon speciell i laget, så jag kände mig lite utanför om jag ska vara ärlig. Men upplevelsen går inte att förklara, och som jag utvecklades. Det är otroligt vad en vecka kan göra.



Och inte nog med Halmstad, Junsele, vi for även till Gothia med laget. Och den sommarn var ju även första sommaren med moped. Så vi alla tjejer i laget var värsta moppebrudarna. Och för er som inte minns är sommaren 2006 den bästa sommaren vi haft sedan jag föddes vad det gäller väder. Det var så varmt och det regnade nästan aldrig.


Sedan hade jag en hel del andra saker på hjärtat som hände denna sommar eller detta år:
+ Konfirmationen - Underbara vänner träffade man då
+ Stockholm med Anna - En upplevelse
+ Norge med mamma Micke Malin och Johan - Nästan den roligaste resan jag varit på

Och sedan slutade sommaren tyvärr med att jag slet av korsbandet. Och jag kan aldrig sluta att fundera i vilket lag jag hade spelat om jag inte gjort detta? Jag tror jag hade gått längre, för ni skulle ha sett mig. Jag har aldrig varit så bra. Men det var även i slutet av året 2006 det kom en människa i mitt liv som satte plåster på såren. När jag var som mest ledsen över mitt knä och min fotboll; Jo Niklas. Slutet gott alltid gott.