En text av en vän, till en mamma som drabbats av cancer
.
Min vän Alexandra, även min föredetta granne och en av de gladaste människor jag känner skrev nyligen en text till sin mamma. Det berörde mig, eftersom jag i stort sett har många år ihop med den familjen. Både genom svåra och glada tider. Här kommer i alla fall en vacker text om att leva och uppskatta, samt ha en mamma som strider mot en sjukdom som heter Cancer.
Att älska, att bli älskad och att uppskatta livet..
Min vän Alexandra, även min föredetta granne och en av de gladaste människor jag känner skrev nyligen en text till sin mamma. Det berörde mig, eftersom jag i stort sett har många år ihop med den familjen. Både genom svåra och glada tider. Här kommer i alla fall en vacker text om att leva och uppskatta, samt ha en mamma som strider mot en sjukdom som heter Cancer.
Att bo ihop med någon som går igenom cancerbehandling, är inte alltid så lätt. Att det sen är ens mamma gör det inte lättare. Min mamma har inte cancer just nu, utan det är behandlingen som gör henne dålig. Men liksom jag, liksom pappa, är mamma rädd. Inte för att dö, utan för att inte få leva längre. Att inte få gå upp på morgonen, att inte få skratta, att inte få gråta, att inte få se sin familj igen. Att inte få fler minnen i bagaget helt enkelt.
Min mamma har alltid stöttat mig genom allt. Kanske har jag haft tur att vara ensam barn, samtidigt som jag var ett mirakel. Mamma kunde inte få barn, men hon gjorde det omöjliga möjligt, min kära mamma. Hon trotsar och hon kämpar. Hon kämpar för sitt liv varje dag, liksom varje dag är hon tacksam för att hon får ännu en dag med sig i bagaget. Jag kan bli galen på denna positiva kvinna ibland, men mest för att jag är avundsjuk. Jag uppskattar inte allt jag har och jag tar det mesta förgivet. Mamma sa en kväll - " När ni inte säger tack för maten eller inte hjälper till, tar ni mig förgivet."
Visst är det jobbigt att tänka på tunga saker så som döden och livets mening, men att kunna uppskatta livet vi lever ska inte vara tungt eller ansträngande. Vad är felet med oss? Vi har allt som behövs för att överleva vardagen, ändå klagar vi. Vi är aldrig riktigt nöjda, utan ska alltid ha mer. Vad är felet, vart finns tacksamheten? Klart vi ska ha visioner och en strävan, men vart går gränsen? Vi tar morgonen,frukosten,skolan,jobbet,lunchen,promenaden,bilen,middagen,vattnet,luften och hemmet förgivet. Vi till och med tar varandra förgivet.
Min mamma får mig att skratta och gråta. Min mamma får mig att skrika och viska. Min mamma får mig att älska, men aldrig att hata. Jag älskar min mamma. Jag vill att min mamma ska få se mig växa upp, bli en egen individ,skaffa familj och leva livet. Jag vill verkligen att min mamma ska få uppleva det, men det är inte säkert, för hon fick cancer och cancer finns inget botemedel för. Hon kan bli friskförklarad, men hon har brytit ner sin kropp för att besegra den. Kanske kommer den igen, kanske inte. Jag tar inte förgivet att min mamma får vara med mig, utan jag uppskattar och värdesätter allt vi gör tillsammans. Alla skratt,alla gräl,alla middagar, alla sorger. Vi är iallafall tillsammans. Och det mina vänner är det viktigaste. Kärleken mellan mig och min mamma är viktigare än allt. Det finns inget pris på kärlek, att bli älskad. Min mamma är unik och jag vill behålla henne i flera år till. Jag älskar dig mamma.
Av: Alexandra Nyman
Min mamma har alltid stöttat mig genom allt. Kanske har jag haft tur att vara ensam barn, samtidigt som jag var ett mirakel. Mamma kunde inte få barn, men hon gjorde det omöjliga möjligt, min kära mamma. Hon trotsar och hon kämpar. Hon kämpar för sitt liv varje dag, liksom varje dag är hon tacksam för att hon får ännu en dag med sig i bagaget. Jag kan bli galen på denna positiva kvinna ibland, men mest för att jag är avundsjuk. Jag uppskattar inte allt jag har och jag tar det mesta förgivet. Mamma sa en kväll - " När ni inte säger tack för maten eller inte hjälper till, tar ni mig förgivet."
Visst är det jobbigt att tänka på tunga saker så som döden och livets mening, men att kunna uppskatta livet vi lever ska inte vara tungt eller ansträngande. Vad är felet med oss? Vi har allt som behövs för att överleva vardagen, ändå klagar vi. Vi är aldrig riktigt nöjda, utan ska alltid ha mer. Vad är felet, vart finns tacksamheten? Klart vi ska ha visioner och en strävan, men vart går gränsen? Vi tar morgonen,frukosten,skolan,jobbet,lunchen,promenaden,bilen,middagen,vattnet,luften och hemmet förgivet. Vi till och med tar varandra förgivet.
Min mamma får mig att skratta och gråta. Min mamma får mig att skrika och viska. Min mamma får mig att älska, men aldrig att hata. Jag älskar min mamma. Jag vill att min mamma ska få se mig växa upp, bli en egen individ,skaffa familj och leva livet. Jag vill verkligen att min mamma ska få uppleva det, men det är inte säkert, för hon fick cancer och cancer finns inget botemedel för. Hon kan bli friskförklarad, men hon har brytit ner sin kropp för att besegra den. Kanske kommer den igen, kanske inte. Jag tar inte förgivet att min mamma får vara med mig, utan jag uppskattar och värdesätter allt vi gör tillsammans. Alla skratt,alla gräl,alla middagar, alla sorger. Vi är iallafall tillsammans. Och det mina vänner är det viktigaste. Kärleken mellan mig och min mamma är viktigare än allt. Det finns inget pris på kärlek, att bli älskad. Min mamma är unik och jag vill behålla henne i flera år till. Jag älskar dig mamma.
Av: Alexandra Nyman
Alexandra Nyman!
Kommentarer
Alexandra
Emeliee!! vad du är söt. Saknar dig massor. tyvärr är jag så tråkig nu förtiden. Sitter bara hemma! Men snart, när mitt positiva jag kommer tillbaka ska vi träffas!
Trackback
