Jag är oerhört glad över mitt liv hitils. Inga större hemskheter, jag har aldrig förlorat någon som stått mig nära. Den närmaste som dött är mina kaniner, eller mina fiskar som jag råkade döda med dåligt vatten. Givetvis var det ledsamt att förlora dem, jag grät en massa och kunde inte somna om nätterna. (Dock pratar jag ej om fiskarna nu, utan min kaniner) Men tänk då döden, den riktiga döden dyker upp i mitt liv. Någon nära till mig dör, hur ska jag kunna tackla det? När jag blev nog förkrossad över mina kaniner och fiskar?

Jag vet att jag inte ska tänka på detta, men hur kan jag undgå det när vi först ska göra en skriftlig uppgift om alla stadium man går egenom då något hemskt händer, på psykologin. Jag hade inget att relatera till? Jag fick skriva om min knäskada, hur jag chockades och bearbetade det? Men hallå .. hur hemskt är det egentligen då det finns folk som förlorat nära och kära? Men detta var i alla fall det värsta jag varit med om, som kom som ett brev på posten. Och detta är något jag är glad över, men ändå orolig att jag inte lärt mig att bearbeta dessa dödsfall?

Denna psykologiuppgift skrev vi förra veckan, jag och mitt patetiska knä. Denna vecka får jag veta att Niklas bästa kompis (Anton) brors barn har dött. Det kanske inte kom som en chock för deras familj, men ändå inget, ingen trott skulle hända nu? När allt hade börjat vända. I 6 månader har deras pojk varit sjuk. Allvarligt sjuk, och till en början viste ingen vad det var. Alexander hade cancer, i hjärnan .. och i tisdags på morgonen somnade han in. Om jag inte minns fel var det idag han skulle fylla 11 år .. ett liv som knappt börjat. Om jag minns tillbaka på mitt liv då jag var 10 - 11 år, ser jag det som en av de bästa tiderna i mitt liv. Alla pojkar man började hitta, alla vänner man sov över hos. Alla stunder tillsammans med sina nära och kära. Allt runt omkring en var så vackert, och så roligt. Man hade helt enkelt kul, och levde.

Det som gör mest ont i mig är att höra Niklas röst, och höra honom prata om Alexander. Jag hör hans låga stämma och ser hans ledsna ögon. Jag möter en Niklas jag aldrig tidigare pratat med. Niklas kände Alexander, och Anton är hans bästa vän. Jag vill knappast höra Anton just nu, jag är rädd för att se det jag inte tidigare sett i mitt liv. Jag är rädd för döden, då den möter en person som inte borde möta den. Men jag ska inte vara denna människa som kryper undan .. det får jag inte vara! Man ska inte vara rädd för människor som är ledsna, bara för att man är rädd för vad man ska säga eller hur dom ska vara. Det är något jag faktiskt lärt mig på psykologin, som jag ska bära med mig. Du ska möta personer med sårg efter halv vägen, och sedan är det deras vilja som bestämmer om man ska fortsätta att gå tillsammans eller ej! Jag tänker i alla fall på dig Anton just nu, din mamma, pappa, och bröder. Jag skulle vilja krama om er allihopa!

Jag vill bara ägna detta inlägg till Anton och hans familj som nu går igenom en tuff tid. Även alla som kände Alexander och lider med det som hänt, som alexanders mamma och hennes familj. Ett av fyra barn överlever inte cancer, precis som dom säger på reklamen. Och Alexander var en av dem.

Det gäller bara att ta vara på livet och leva alla dagar som om de vore den sista. Då har man inget att ångra då något sådant här inträffar. Bara bra minnen att blicka tillbaka på!

Jag är tacksam över att detta inte inträffat mig ännu, även om jag vet att det en dag kommer att komma!